Ja,,, så är man mitt i sjukdomen känns de som...
Denna medberoende sjukdom jag VET att jag kommer att få leva med
resten av mitt liv,,,:-/
Jag är såååååå glad att jag fått insikten över den,,men jag är INTE glad över att
ha den,,,har nog inte riktigt accepterat den,,å de är nog därför paniken kommer
nu,,jag vill INTE känna så här igen!!! trodde liksom att de bara kunde lunka på...

De har ju gått flera månader utan att jag gjort nått,och jag har mått KANON!
Men alla små tecken har ju smygit sig på - o PANG - i helgen kom ju magen,
jag och min "oros (ångest) mage!! :-)

igår och lite idag har jag kännt att jag bara velat ställa mig nåstanns och skrika RAKT UT!!
Skrika ut sjukdomen,,skrika ut mig hjälplöshet, min smärta, min sorg,,,
Men gör jag de - näe,,va fan skulle grannarna tro,,,*ler*

Tårarna kommer aldrig när jag är ensam, vill alltid ha nån hos mig - då vågar jag släååa på de,om så
bara för några sekunder,,, men de är skönt,låta de sippra,,,lite då och då,,, för att släppa helt?
- De skulle nog ta död på mig??!!

Vänner?!

ja,,vänner,,,människor,,alla kommer de IN och UT ur ens liv..vissa för ett tag,
andra för livet...
å tänk,,genom åren har jag man ju alltid undrat om man har nån osynlig skript i pannan
där de står tex "puckotilldragare"*ler*,,nu tror jag att som uttrycket säger:
"Lika barn leka bäst" - man dras till folk som antingen är som i mitt fall är ett
vuxet barn -ELLER kan ge en nånting annat man behöver..just då,,,,eller för alltid??!

Genom åren så har man ju lärt sig att "sortera" vänner...(de är jätte svårt att förklara
för en 25-åring....haha...) men ja,,jag fyller 40!! om en vecka..:o)
Å nu har jag knappt en handfull vänner kvar ( eget val)...:o)
Bekanta är en sak - vänner en annan,,,, å av den handfulla är det dagens läge
i stort sett bara 3 st jag VET kommer finnas där - til the end of day:o)
Den siffran kan förändras med tiden - men jag tror att man genom åren fastnar för...eller behåller
de vänner som kan ge och ta...de som passar ens egna behov..liksom..som är
lika en själv.....:o)

Jag har liksom inte energi för "Ytliga bekanskaper"...Eller såna som själ min energi -
dom har jag hittat styrka att välja bort.. Den energi jag har - den passar liksom
min umgängeskrets :o)

Och jag tror att man som vuxet barn bara fastnar för en viss sorts
människor - dom som förstår..men några ord... som nickar med
huvudet bara bara säger ett par ord...

Och kommer nån in i ens liv de klickar med på engång så hoppar mitt hjärta
på nått sätt till - inte kärlek på DE sättet - utan en vänskapskärlek som jag tror överlever de mesta!
Vi vuxna barn ÄR unika - vi har våra problem,men vi är underbara människor
som har såååååå mkt kärlek att ge!!!

Å med de säger jag: godnatt alla goa, ni vet vilka ni är!! =)

Förbenat!!

Har under ett par eckor kännt att nått är på väg åt fel håll....
Men liksom inte trott,,,,(förträngt) att de skulle kunna gå så långt ner igen....
Men i helgen kom de som ett brev på posten...orosmagen..så fort jag går upp,
så sätter den igång,,,WTF!!! Arggghhhhh!!

jaja,,, paniken ligger å lutar där bak nånstans,,,men har väl kommit så långt
i min utveckling att jag inte låter den komma fram till sin spets...

ilt letar jag efter en lösning,,,Och VAD har jag egentligen gjort (eller inte gjort)
som fått mående att komma tillbaka?!

Har ju sett tidiga tecken på att jag börjat skjuta upp saker..
OCh har ju klarat mig länge utan mitt dagliga schema,
men de är ju bara att börja med igen :-)
Göra de realistiskt och FÖLJA de till punkt o pricka,,,så ska nog denna
lilla gumma komma på fötter igen :-)

Är man ett vuxet barn så är man =)