visst är han väl fiiiiiiin!!

Vi tjejer är som vi är,men jag hade faktiskt i början
lite sorg när jag sålt min gamla bil,
vi har ändå spenderat 8 år ihop...
men så fort jag hämtat den nya,kört och klämt lite
på honom,så blev de kärlek
från första stund;)) Och den gröna kärleken
va som bortblåst*S*
Gud va jag gillar min "Darling",de är hans namn =)
Snart ska han in på hjulinställning & balansering av
däck,sen jädrar ska de bli åka av..wohoooooooo!!!





love you,my sweet car;)))
ps..snart ska jag inhandla lite,
så de blir bra ljuuuuuud i honom också;))

Ibland kan jag drabbas av en känsla av "litenhet"..
Jag  inser att jag i allra högsta grad är vuxen,men har svårt att greppa de.
Jag känner mig ofta liten,men sällan svag,
jag älskar att man kan vara både vuxen & ung!
Både stor & liten.
De ryms mycket i en människa,och när man upptäcker
de hos sig själv tycker jag att man blir
mycket mer tolerant gentemot andra:)

De är häftigt att se sig omkring i sitt hem,
och inse att allt som vi behöver som familj finns där!
Vuixna saker..som durkslag & elvisp!

OCh så tittar man på sina 2 barn som växer så de knakar!!
Den yngsta har redan större fötter jag,
och de är bara en tidsfråga innan han växer om mig.
Han lyssnar på gamla godingar & kan dom utantill -
precis som jag kunde!
Och så slår de en att allt de där är jag!
De måste betyda att jag faktiskt är vuxen:)

2 ungar och ett jobb,för de mesta reflekterar jag
inte över allt som händer i min vardag,
man roddar föräldramöten,sorterar,pysslar,
meckar,kokar,tröstar,kramar..
Jag saknar INGENTING:)
Visst kan man haka upp sig på saker som att
de vore kul med en snyggare lägenhet eller en
jätte vältränad kropp,eller att de skulle vara
trevligt att vara rik.
Men jag är nog ganska bra på att se de goda jag har
i mitt liv och vara glad över de:)

Jag kan ibland sträva efter saker,men mest strävar jag
efter att må bra,känna mig lycklig,att barnen ska
leva ett så tryggt och kärleksfullt liv som möjligt.

Barnen är min högsta prioritet.
Chris,min yngsta,en klok,sportig,duktig och superhärlig kille
med mycket humor.Och så Robin,min äldsta,intelligent,mjuk och
med många finurligheter i huvudet:)
Syskon,men ändå så olika,unika egenskaper och personliga egenheter.
Dom är verkligen mitt liv,min stolthet - och min huvudvärk*Ler*
Utan mina barn vore jag inte den jag är idag och för de
är jag dom evigt tacksam!

Kommer att tänka på våra semestrar,
i sommras hade jag långsemster för första gången på flera år,
 Vi hann med både Liseberg,Skara
sommarland o mer därtill =)
 Vi brukar ha slappa semestrar,men fulla av aktiviteter,sena
kvällar och så lever vi lite mer "regellöst" än vi brukar:))
Till vardags så försöker jag emellanåt ge dom en chans att
"möta" dem ett och ett. Göra nånting utan brorsan i släptåg;)
Och vi har väldigt roligt ihop,pratar,skojar,filosoferar,kramas..
Vi delar varandras vardagsbekymmer,och gör så mycket tillsammans,
både roligt och tråkigt,som vi bara orkar med:)

40 år - nu närmar sig snart 40-årsdagen,en milstolpe för många.
Kanske finns de en del utmaningar som lockar?
Har jag någon dröm eller plan?
Något som de börjar bli dags att förverkliga eller ta tag i ?
För jag är nog sån som alltid eftersträvar att nå mina drömmar.
Mina drömmar blir också mina mål i livet,så jag känner verkligen
inte att jag skulle vilja leva annorlunda än jag gör.
Jag har inga särskilda mål som jag inte har uppnått och dyker de upp,
så försöker jag nå dem oavsett hur gammal eller ung jag är =)
Jag har ju aldrig varit gift,de kanske vore nått?
;-)
Men de har jag ju pratat om förut,de där med att
vilja hitta MANNEN i mitt liv:)

Nej,nu har jag filosoferat klart för idag!

Puss på er!

jaaaa,jag är galen i shabbychic stilen =)
Åh nu har jag kommit på att jag vill ha tag i en tvätt korg i rotting =)
som jag självklart ska måla så HÄR:


så vet ni nån som har en,
eller vart jag kan köpa en,SÄG TILL :)
Åh ps..jag fyller snart år;))))*flirt*

Ibland kommer ju bara tankarna på sånna där djuuuuuupa saker..
Vem,vad har gjort mig till den jag är?
Sånt är väl strunt samma.. Man kan ju bara försöka
ändra saker som man inte gillar hos sig själv:)

Som ämnet karlar,,de kan jag bara inte
bli klok på?l
Jag vill ju inget hellre än att träffa nån som är redo,
seriös,,Vill dela mitt liv lika mkt som jag vill dela hans...
Men misstänker jag att HAN står där,som säkert skulle
vara perfekt,så blir jag livrädd!!
VARFÖR??
Visst kan de säkert bero på att han INTE är de,
men träffar jag nån som jag på direkten får en känsla av
inte är seriös,eller inte är redo,,då jäklar klickar de!
de är ju sjukt!
Eller är de för att jag kan ta de lugnt då,
jag behöver inte oroa mig för att behöva släppa in honom,
öppna mig,, ??
Men jag vill ju inget hellre,hitta tryggheten,bilda en familj...
Tror allvarligt att jag skulle behöva gå till en psykolog!*ler*


Jag har ju sen länge tröttnat på att gå ut på krogen,
har ju inga direkt fritidsintressen,så HUR ska jag
kunna träffa HONOM då?
Men de är väl som de flesta säger,han dyker
upp när man minst anar de:)
En vännina sa till mig att börja nätdejta igen,
min reaktion va: NÄÄEEEE tack =)
Been there,done that..Visst kan man ha turen där också,
men av egna erfarenheter så funkar de inte:)
Men vem vet.. kanske ändrar inställning till de med?

Har varit singel i 4 år nu..ÄR TRÖTT PÅ DE NU!!
98% av min omgivning lever i en relation,;)
ibland kan jag bli så avundsjuk,sa tom till vänninan
härom månaden när hon hade ett gräl med sin karl:
TOM de är jag avis på,jag vill också ha nån
att gräla med!
hm.. har de gått långt då,, haha,,,:)

Men jag vill vara kär,
känna dom där bubblorna i magen när man tittar på personen,
uppfylld av kärlek,trygghet,omtanke..
Nån att gosa med,nån att
somna bredvid varje kväll,vakna upp med,
dela mina sorger & bekymmer med,likväl som lycka;))

Trivs såååå bra med mitt liv,
men de fattas liksom nått,,,NÅN ;)

Puss på er;)))