Är du ett offer?
Är de synd om dig?
Kanske har du förlorat nära och kära,är arbetslös,sjuk,
villrådig,ensam och otrygg?
Har du varit de länge?
Har du till slut växt in i rollen som offer?
Som den som har de ständigt svårt,mår dåligt och som
aldrig tycks komma vidare i sitt liv?
Kanske är du en av dom som låtit offerrollen växa sig in i det som
en gång va Du? Ditt sanna jag syns inte längre där under
offermentalitetens tunga mantel. Det är som du vore övervuxen
av offrets ogräs; du syns inte, du hörs inte,du ÄR inte längre..
Stackars dig!
Eller??

Kanske är de så att du har blivit så van att identifiera
dig med offerrollen att du inte längre vågar lämna ditt trygga bo?
Kanske är de enklare att stanna där, tycka synd om sig själv och
envist vägra förändring.

För de är en gång så att världen omkring oss aldrig kommer
att förändras. Om inte du förändras.
För när du förändras, förändras världen med dig!
Det kvittar hur hårt vi kämpar med "alla andra",
deras dumheter eller hur vi till oc h med kämpar
mot vår egen kropp. Som envist vägrar bara frisk.
Varför vägrar då din kropp att vara frisk?Kan de vara
så att den har något att säga dig?
Ett dolt budskap i sjukdomen?
Eller snarare ett budskap så skrikande högt att kroppen väsnas
allt vad den kan för att du ska höra?
Att detta inte är du?
Detta är inte vad du har fötts in till att vara.
Detta är inte kärlek. Detta är miserabelt,ensamt
och förbaskat tråkigt.Men du...

Du är ju född till strålglans och kärlek. Till överflöd
och lycka! Till framgång och ett lyckligt liv.
Faktiskt!
Det är din födslorätt att må bra!
Så kasta av dig offermentalitetens falska trygghetsbojor och
börja våga utsätta dig! Utsätt dig för LIVET!
För kärleken,för sanningen i allt de som verkligen är DU!

Först då kan du finna din plats i livet.
När du släpper rädslan. Rädslan över att lyckas!

Jag har själv haft en lång resa,och jag börjar
så smått se ljuset i tunneln! som kom igen,följ med mig!!
:-)

Varm kram // Madeleine