Ibland skulle jag bara vilja ställa mig nånstans och skrika rakt ut!!
FAN!!! fan att livet ska va en evig kamp - så känns de just nu!!
vet inte hur,var jag ska börja!
Jag har ju verktygen,,men de är sååååå svårt att börja!
Emellanåt kommer orken/viljan..men den är så tuff att hålla i ibland!

Va hos "min" Linda igår,och vi pratade mkt om rädsla för att bli
övergiven, och tillit till folk...
Jag har ju alltid inbillat mig att jag gett 110% tillit från början,
men nu inser jag ju att jag inte vågar lita på...nån!!
Hur hemskt är inte de???
Min hjärna säger ju att mina nära och kära ALLTID kommer att
finnas här för mig - men kontakten mellan hjärna och hjärta
fattar ju inte de *gråter*

Och ja,,, jag är livrädd för att bli övergiven!
Att säga vad man tycker och tänker - de har ju jag egentligen
aldrig gjort - och att visa VEM man innerst inne är..
De är nog bara mina barn som sett de...

Och de här med känslor - kan man inte känna sorg,kan man heller inte
känna glädje :( för ett par månader sen när jag kom tillbaka från
Vårnäs kände jag verkligen LIVET för första gången på...
......EVER!!!....
men jisses, jag är 39 år gammal - de är väl dags att börja
ta tag i livet - KÄMPA!!
och de även för mina barns skull!
Jag har ju gjort dom till medberoende!!
Är inte jag lycklig,så kan jag ju heller inte ge dom lycka!!

Gud va mkt tankar som far runt i skallen!!

Näe,Madde - NU är de dags!
Nu är de dags att ta tag i livet,njuta,leva,få och ge kärlek!!

och inte förren jag känner livet - kan jag heller inte ta in en man i mitt liv!
De har jag ju förstått - för hur ska jag kunna ta emot,och älska
en annan människa när jag inte älskar mig själv??
:-(